Mera flytt...

Förra inlägget handlade om när våra egna saker packades för flytt till Sverige. Det var intensivt, men gick ändå rätt smidigt. Flyttfirman var väldigt proffsig och förvånansvärt effektiva.

Sedan dess har vi hållit på att flytta i 2 dagar till! När huset var tömt på våra egna saker, återstod möbler och annat husgeråd, som vi fått låna från min arbetsgivare. Dessa saker skulle packas och hämtas av nästa flyttfirma (inte samma som den som sköter Sverigeflytten). Det började med att de kom nästan 2 timmar försent igår morse och sedan endast hade med sig flyttkartonger. Jag fick köra stora övertalnings-kampanjen för att få dem att åka och hämta bubbelplasten, som alla möbler skulle slås in i. Sedan skulle de komma tillbaka idag för att lasta alla möbler och ca 10 kartonger med annat på lastbilen. Jag höll på att gå upp i atomer när de efter 3 timmars arbete inte hade kommit halvvägs... Droppen var nog ändå när de berättade att de glömt att ta med sig skruvmejsel och inte kunde skruva isär de största möblerna!

Hursomhelst, efter mycket irritation från vår sida och samtal till flyttkillarnas chef, blev de till slut kara. Flytten av möbler och de 10 kartongerna tog 6 timmar igår och 5,5 timmar idag! Kanske inte är så konstigt när det bara är 1 eller 2 flyttgubbar (av 5) som jobbar åt gången och de andra står och tittar på...

Mitt i alltihop har vi också flyttat in på ett annat Guest House, som heter Fairways. Det ligger på Estaten där vi har bott. Vi kunde inte flytta in här direkt, eftersom det redan var uppbokat. Nu ska vi dock bo här de kommande 2 veckorna tills vi flyger hem till Sverige.

Flytt!

Efter en helg fylld av barnkalas för Ivar (i fredags eftermiddag), midsommarlunch i lördags, lunch igår hos våra indiska vänner och mycket packande och sorterande däremellan, kom flyttfirman idag för att packa ihop vårt bohag.

Det här inlägget är speciellt tillägnat min mamma, Heide-Martha, som älskar att packa och flytta (not). Hon har varit med ett par gånger själv, men tycker det är lika upplyftande varje gång. Kolla på bilderna, mamma, och njut!


Giraffen Georg packas för hemflytt till familjen Bergengren i Jönköping.
Barnen var mycket ledsna igår när de skulle somna och det var många tårar som fälldes. Jag tror det är först nu de har insett att vi lämnar Sydafrika om ca 2 veckor.
117 kollin blev det till slut (inga möbler). Containern fyllde vi till hälften.

Flyttfirman var färdig vid 16:30 tiden och sedan flyttade vi in på Guest House. Både Stefan och jag känner oss väldigt trötta efter en intensiv helg och dag. Nu ska det bli riktigt skönt med 2 lite lugnare veckor innan vi flyger hem till Sverige.

Grattis Ivar 8 år idag!

Grattis på födelsedagen Ivar! Hoppas att du får en toppendag idag tillsammans med kompisen Shaanten och oss i familjen! 8 år, inte illa minsann!

Kram från mamma, pappa, Tyra, Noah och Axel

Trevlig midsommar!

Vissa dagar känns helt klart jobbigare än andra att bo utomlands. Midsommar är typiskt en sådan dag. Kanske inte så mycket för vädret (vilket vi förstått är uselt just nu) utan mer för traditionen och känslan efter en lång mörk vinter. Miriam har inte varit i Sverige på midsommar sedan 2008, men nästa år får vi se till att vara hemma hela familjen... Att det är vardag i Sydafrika idag märkte vi i morse när klockan ringde vid 6 och solen inte gick upp förrän vid c:a 6.40. Nåväl nog tjatat om de mörka kvällarna, vi har ju 20-25 grader på dagen och strålande sol, jobbiga vinterdagar helt enkelt, utom just idag då det är ganska blåsigt och lite småruggigt som det ska vara på midsommar. Vi firar i morgon med den sista "festen" tillsammans med lite kvarblivna svenskar innan det är dags att flytta ut på måndag. Lite flashbacks blir det till Jönköping då vi firade nyår hos oss och sedan flyttade ut ur huset den 2:a januari 2009. Bilderna är från sommar 2009 och 2010 när jag var i Sverige. Njut nu av den svenska sommarvärmen, nu går det mot mörkare tider igen :)

Trevlig Midsommar!

/Stefan

Tråkigt slut på en lyckad helg, eller nära ögat...

I söndags stannade vi till på Casterbridge Mall i White River innan hemfärden till Centurion. Vi hade precis anlänt till "mallen" och barnen sprang i väg och började leka på lekplatsen. Vips var olyckan framme och pappa och Noah fick spendera eftermiddagen på Medi-Clinic i Nelspruit istället. Tur att det finns försäkringar och vi ska vara glada för barnsjukvården i Sverige 990 kr kostade det att vänta 2,5 timmar och få bli tejpad. Snopet slut men som tur var kunde de andra i familjen njuta av gott sällskap och en trevlig lunch. Noah slapp sy men klistrades rejält, skönt...

Vi kommer att sakna detta!

I onsdags åkte vi till White River utanför Krugerparken till favvisstället Seringa Lodge. Det blev sköna dagar med (som vanligt) fantastisk mat kombinerad med naturupplevelser i Krugerparken. De två dagarna vi var i parken blev denna gång inte de absolut bästa i vad avser mängden djur, men vi fick vara med om en lejonjakt och vi såg ytterligare en leopard på relativt långt avstånd, vilket kanske är de minnen som kommer att dröja sig kvar.

Vi fick dela helgen med några av de vänner som vi lärt känna under åren här i Sydafrika, men även några nya bekantskaper. Några saknade vi eftersom flera redan åkt till Sverige på sommarsemester, eller var upptagna på annat håll. Vi fick dock ihop 10 vuxna och 9 barn, som delade helgen med oss. Jag har nu varit på Seringa hela 8 gånger och vi har rekommenderat många att åka dit. Detta kommer vi att fortsätta med så långt det är möjligt. Vi i familjen är övertygade om att vi en dag kommer att åka tillbaka, även om det kanske inte blir i det närmaste. Cecilia och Roger är bara så bra på det de gör och servicen och det vänliga bemötandet är något av det bästa södra Afrika kan erbjuda! Man har tagits emot av dem inte bara som gäster, utan även som goda vänner. Tack för alla gånger vi fått komma till er och på återseende!

En ung lejonhona som inte riktigt var beredd när jakten väl kom i gång. Miss denna gång men spänningen var hårresande och otroligt nervpirrande. Först väntande och avvaktande sedan action och total förvirring.Kanske en annorlunda safaribild, men sötvattens sköldpaddan liknade ET och var nyfiken och närmade sig bilen.

/Stefan

Youth Day

Den 16 juni 1976 började elever i Soweto att protestera mot att de tvingades ha sin undervisning på Afrikaans. Ungefär 20 000 elever tog del i protesterna och polis och militär ingrep mot protestanterna. Den 16 juni dog 176 barn och ungdomar, bl a pojken på bilden, Hector Pietersen. Sowetoupproret ledde till fler protester och demonstrationer och Sydafrika fick omvärldens ögon på sig. Dagen har kommit att betraktas som en vändpunkt i Sydafrikas historia. Läs gärna mer om Sowetoupproret http://en.wikipedia.org/wiki/Soweto_uprising

Helgdagen idag heter "Youth Day" och det känns viktigt att det finns en dag för att hedra den yngre delen av befolkningen. Många barn och ungdomar har det otroligt svårt; fattigdom, överfulla skolor med få lärarledda lektioner, HIV m m.

För gott?

Med mindre än en månad kvar tills vi flyger hem till Sverige "för gott", handlar det mesta om flytten just nu. Varje dag är det någon ny spännande praktisk detalj som ska tas tag i, t ex flyttfirmor som ska komma och titta, abonnemang som ska sägas upp, garderober som ska rensas.

På torsdag är det helgdag - Youth Day, till åminnelse av Sowetoupproret - och vi kommer att tillbringa hela långhelgen på Seringa. Det ska bli så skönt att åka bort ett par dagar! När vi kommer tillbaka från Seringa, har vi endast en vecka kvar i huset... Jag ska försöka att inte tänka på stressen, som väntar nästa vecka. De sista 2 veckorna ska vi bo på Guest House, det känns bra att kunna få 2 lugnare veckor innan det är dags att flyga hem.

Vi får ofta frågan om vi kan tänka oss att flytta utomlands igen. Jag skulle gärna flytta utomlands igen, men tid och plats måste kännas rätt. Det känns som om de här åren i Sydafrika har varit väldigt bra tidsmässigt, barnen har varit varken för stora eller för små. Det ska bli intressant att se om barnen gärna vill flytta utomlands igen om ett par år. "För gott" känns väldigt definitivt, istället vill jag säga att vi flyttar till Sverige ett tag framöver.

Något varmare igen

Efter den gångna veckans kyliga väder och kalla nätter är det just nu något humanare. Dagarna är klara och varma. Igår lördag var vi hemma hos familjen Wincent för ett trevligt, något tidigt, midsommarfirande med sill och lax, grill och kladdkaka. Som vana "sydafrikaner" startade vi tidigt för att kunna sitt ute i solen men laddade med varma kläder. Det visade sig att temperaturen klart steg över 23-24 grader och vi hade ett bra midsommarväder mitt i vintern. I dag hade vi en skön förmiddag och Pretoriabesök på eftermiddagen med promenad på området.

I Sydafrika har man inte som i Sverige mors dag och fars dag på hösten resp våren. Mors dag inföll för några veckor sedan och fars dag är redan den 19 juni. Eftersom det är långhelg nästa helg, bestämde man sig i skolan för att börja firande av detta stora evenemang redan i fredags. Alla pappor på förskolan var inbjudna att i två timmar fika, lyssna på sångframträdande av barnen och möjlighet att sitta ner och bygga konstverk av gamla mjölkpaket och Youghurtburkar etc. Tyvärr är det nog så att många sydafrikanska män inte spenderar särskilt mycket tid med sina barn, eller i alla fall tar del i deras omsorg. Hur som helst hade barnen pysslat innan och alla de "hemlisar" som förberetts i skolan var i praktiken redan avslöjade innan det hela började. Temat för Axel och Noahs klasser var att pappa är kung. Så de hade tillverkat var sin krona där det uttryckligen stod "King Dad" på, och visst finns det en poäng ;)... På onsdag firas det i Ivars klass, undra vad temat blir då?

Som jag skrev ovan så är det långhelg nästa vecka och detta på grund av att det är helgdag i Sydafrika på torsdag. Vi åker redan på onsdag för en "sista" tur till White River och Seringa Lodge som ligger utanför Krugerparken. Helgen delas med flera svenskar som kommer dit och det blir lite av en "avslutningshelg". Vi ser fram emot helgen som förhoppningsvis kommer innebära både safari, golf, ridning, god mat och trevligt sällskap.

Kallt!

Det är riktigt kallt här i Centurion och årets kortaste dag börjar närma sig.

Vintrarna i detta området brukar vara torra, med kalla nätter och soliga dagar. På nätterna kan det bli minusgrader, men dagarna brukar vara varma och sköna. Igår kom en rejäl regnskur (och det ser ut att kunna vara flera på väg in...), vilket inte hör till vanligheterna såhär års. Första året vi bodde här, regnade det också i juni, och då blev det rejält kallt efter regnet. Idag har solen knappt tittat fram och det har bara varit ett par plusgrader.

Som vi berättat tidigare, har vi ingen riktig uppvärmning i huset, så det kan bli riktigt kyligt inomhus. Hela familjen sover numera i Noah och Axels rum, som vi försöker värma upp med en gasvärmare på kvällen och morgonen. Dessutom har vi elektriska filtar, som fungerar som varma madrasskydd. Vi längtar hem till den svenska sommaren!

Nationaldag

Hoppas att ni har haft en riktigt varm och avkopplande långhelg därhemma i Sverige!

Här i Sydafrika har vi inte haft en endaste helgdag eller klämdag.... Men tyck inte synd om oss, för om 1,5 vecka är det långhelg här i Sydafrika och det ser vi mycket fram emot!

Vi hade en väldigt aktiv helg med 5 rätters middag på italienska restaurangen Ritrovo på fredagkvällen (barnfritt), Tyras kalas i lördags och middagsbjudning i söndags. Vi försöker att hinna med så mycket som möjligt de sista helgerna här i Sydafrika.

Nationaldagen har vi firat på jobbet, skolan och Stefan åkte till Soweto. Ikväll dukade vi i alla fall med svenska flaggor och dalahäst och hurrade för vårt hemland!

Kalasdax

Tyra fyllde år den 21 april när vi var på vår resa genom Botswana och Namibia, och igår ordnade vi ett spakalas för henne och hennes närmaste tjejkompisar. Tjejerna kom hem till oss och sedan tog Ulrika och jag tjejerna (totalt 9 stycken) i vår minibus och Ulrikas Volvo till ett Spa, som ligger ca 20 minuters bilresa härifrån. Där bjöds tjejerna på en miniansiktsbehandling, manikyr och pedikyr. Sedan fick de sminka sig själva! Tjejerna tyckte det var toppen och några somnade under sina behandlingar...
Innan behandlingarna fick tjejerna var sin liten jordgubbs- och marängbakelse tillsammans med ett glas juice. När vi kom hem igen, bjöd vi tjejerna på pizza innan de blev hämtade av sina föräldrar.

Har funderat lite...

Vi har funderat lite på vad vi ska göra med bloggen när vi flyttar hem. Vi har nu haft den sedan september 2008. Tanken från början var att vi skulle skriva lite om vad vi fått uppleva samtidigt som det var ett sätt att hålla kontakten med alla vänner och kompisar och släkt i Sverige utan att behöva skriva samma mail om och om igen. Bloggen har visat sig vara en riktig hit och vi är så glada att det varit många som följt den. Som mest har vi haft över 175 unika besökare på en dag. Genom den statistiklänk som vi har, har vi även kunnat konstatera att början på veckan oftast är bättre än på helgen. Söndagskvällar brukar vara bra eftersom många sätter sig framför datorn i väntan på den kommande arbetsveckan. Det vi kommit överens om är att vi kör på fram till vi flyttar in i lägenheten i Sollentuna och att vi sedan får se. Det är naturligtvis mycket mer spännande för er att läsa om vårt vardagsliv i Sydafrika och de resor vi gjort än att läsa om vardagslivet i Sollentuna Centrum.

Det som jag personligen har tyckt varit roligt är all uppmuntran för de fotografier som vi tagit. Jag har därför startat en fotoblogg. Där kommer jag lägga ut lite bilder både från Afrika och andra platser som vi besökt genom åren. Jag är inget proffs men en glad amatör. Klart är att man blir glad när någon gillar det man gör. Jag har tidigare lagt upp lite bilder på Facebook, men genom detta så ger man även FB rätt att använda ens bilder, något som jag inte helt varit bekväm med. Den nya bloggen kommer inte att uppdateras lika frekvent när jag väl börjar jobba så passa på och lägg upp er som följare av bloggen som heter "Photos from all around".

Adressen är http://stefanzetterlind.blogspot.com och om ni klickar här så blir ni länkade direkt.

/Stefan

Om en månad

Idag är det exakt en månad kvar tills flyttfirman kommer och packar det vi ska ha med oss till Sverige. Det blir köksgeråd, leksaker, böcker, filmer, kläder och lite afrikanska saker, som vi samlat på oss de senaste 2,5 åren. Det känns inte som om vi har så mycket saker, men vi kommer säkert att bli förvånade över mängden när allt är färdigpackat. Vi tar nästan inte med oss några möbler, eftersom vi har lånat möbler av mitt företag och våra egna möbler är magasinerade i Sverige. De enda möblerna som får följa med hem är ett rottingsset, som vi har ute på verandan. Förhoppningsvis får detta plats på balkongen i nya lägenheten. Dynorna ska vi försöka att klä om innan vi åker hem.

Det är visserligen en månad kvar, men jag kan inte hjälpa att fundera över flytten och vad som måste göras. Jag har redan börjat gå igenom pappershögar och rensa i barnens rum och garderober.

Flyget hem till Sverige går den 13 juli (dvs om 6,5 veckor). De 2 sista veckorna kommer vi att bo på Guest House. Det känns rätt skönt att kunna avsluta med ett par veckor på Guest House, så att man inte håller på att "flyttstressa" in i det sista.

Karriärval...?

Jag funderar (fortfarande) på vad jag vill göra när vi flyttar hem och en del jobb ansökningar har skickats in men utan något tydligt napp ännu. Det kommer att lösa sig, men visst vore det skönt att få det klart. För barnen kan det vara lika, dvs att vilja veta vad man ska bli. Det kan vara jobbigt för en 5åring att inte fatta att Rom byggdes inte heller på en dag. Därför känns också vissa dagar bara tyngre än andra. Efter att Axel sett filmen August Rush var han helt övertygad om att han skulle bli musiker. På filmen tar en kille i en gitarr för första gången och naturligtvis har han en överförmåga att kunna spela och han hamnar som gatumusiker under en period i New York. Själfallet drar han in massor av pengar i lådan framför sig. Axel 5 år ser naturligtvis sin stora chans, tar Ivars Ukulele och går ut på gatan och ställer sig och spelar med en hatt framför sig. Föga oväntat blir det inga pengar i hatten, inga bilar som stannar utan bara åker förbi. Krossade drömmar om en önskan om att bli känd och tjäna grova pengar... ett av livets första bakslag...

Bättre gick det för syskonskaran ikväll på den informella judotävlingen som anordnades i närheten av skolan. Alla fick medalj (och då menar jag alla ;-). Den som imponerade mest på mig var Ivar som verkar hittat sin grej. I morgon är det lördag med tidig skridsko och i helgen åker Miriam till Sverige för ett par dagars arbete!

Här håller Ivar sin motståndare i ett järngrepp!

Guld till familjen Zetterlind!!!

/Stefan

Tillbaka i verkligheten

Efter många blogginlägg om Botswana och Namibia fick vi lite bloggtrötthet. Efter en veckas paus är vi nu igång igen. Idag är det helgdag i Sydafrika eftersom det är "Election Day" igen. Idag röstar men i de loka valen, vilket kan jämföras med våra komunala val. Det stora partiet i Sydafrika är ANC (African National Congress) som bland annat Mandela tillhör. Den nuvarande presidenten som ni ser på bilden ovan till höger heter Jacob Zuma. ANC har de senaste tiden haft motgångar trots att man egentligen är ohotade än så länge. Motgångar har varit i form av att man inte lyckats göra det bättre för de sämst ställda. Utmanarna till ANC är Democratic Aliance, DA och de lyckades till mångas förvåning i det senaste riksvalet vinna Kapstadsprovinsen. I Soweto finns det många som menar att politikerna skulle kunna göra så mycket mer, men som många vet så går förändringsarbete långsamt, på gott och ont. Det finns ju så oänligt många ändar att börja i och det går inte att bygga Rom på en dag. Men trots att missnöjet växer är man ändå lojala mot sina ledare i ANC. Det verkar ibland som om att anklagelser om mutor och ageranden i eget intresse bara rinner av människor. Man har helt enkelt nog med sin egen vardag.

I torsdags besökte vi åter Kliptown och Soweto. Denna gång hade vi köpt 28 vinterjackor, mösssor och vantar till flickorna samt hygienprodukter och underkläder. Genom vänner i Sverige kunde vi även lämna över en hel del svenska vinterkläder i ICA och IKEA kassar, tack Engbergs!

Behoven i Kliptown är stora och gatorna är i stort behov av underhåll, men vad ska man prioritera, vatten, avlopp, el, gator eller kanske matsubventioner?

Ivar fick ledigt från skolan och hjälpte till att bära in de nyinköpya vinterjackorna.

Välkommen!
Ivar på baksidan av det nybyggda flickanexet. Här ska de nu försöka bygga ytterligare ett rum för pojkar.
En av de frivilliga på SKY

Den långa vägen hem

Här kommer sista inlägget från vår resa genom Botswana, Zambia och Namibia.

Efter att vi varit i Sossusvlei och sanddynerna påbörjades resan hemmåt. Vi hade först tänkt att köra två dagar med långa sträckor men beslöt oss att dela upp resan och åka till Fish River Canyon som är en del av Ai Ais/Richtersveld Transfrontier National Park. Storleken på kanjonen är en het potatis och tvist råder mellan förespråkarna om Fish River eller Blyde River i Sydafrika är den som är störst efter Grand Canyon i USA. När vi var vid Fish River var det rejält torrt och lite vatten så jag får i alla fall hävda att Blyde River är betydligt vackrare (som partisk sydafrikan som man är...). Oavsett kanjonen så bodde vi på ett riktigt trevligt ställe som heter Cañon Lodge. De olika rummen är inkilade i berget och riktigt häftigt gjort. Från lodgen har man även en fantastisk utsikt med milsvid horisont. Solnedgången var fantastisk och hade vi inte haft problem under dagen med bensinbrist och punktering så hade vi säkert kunnat njuta mer av den kvällen då vi kom fram. I stället fick vi en rejält trevlig middag och en god natts sömn. Dagen efter tittade vi på kanjonen och sedan begav vi oss mot Upington och Sydafrika. Sista dagen reste vi de sista 800 km hem till Centurion, trötta men otroligt nöjda efter vår riktiga afrikaresa. Att resa i länderna i södra afrika är något som kan rekommenderas. Trygga länder med välordnad struktur. Lite äventyr ibland men det hör till. Vill ni ha tips i framtiden så hör av er!

Typiskt Namibiskt träd med en huskatt...

Ett av de ställena som vi kom till skulle enligt vår gps ha bränsle...en för bensin och en för disel, tyvärr var den slut och vi fick åka c:a 8-9 mil extra för att tanka. Det är stora avstånd i Namibia.

Solens första strålar bryter igenom på Cañon lodge. På lodgen hade de flera aktiviteter att erbjuda bland annat hästridning. På morgonen när jag var ute mötte jag hästarna nedan på en av vägarna som jag gick på, de fick ströva helt fritt.

Här är utsikten från den mest kända platsen i Fish River Canyon. Som ni ser var det rejält torrt.

Fantastiska klippformationer tornade upp sig.

Ett av husen på Cañon Lodge. De var alla specialdesignade för att anpassas till klippväggen de var bygda emot.

Här är familjen Wincents badrum, häftigt eller hur?

Det är vi som uppdaterar bloggen ;)

Sossusvlei Namibias gömda pärla...

Under resan var ett av delmålen Sossuvlei. Jag hade tidigare sett bilder från området och jag har sedan länge velat att komma dit. Sossusvlei är ett område med uttorkade sjöar i ett område med sanddyner. Vissa av dynerna är upp till 300-400 meter höga. Vlei direktöversatt från afrikaans betyder egentligen kärr. När sanddynerna flyttade på sig så torkades vissa av dessa sjöar ut och då bildades bland annat Deathvlei. I Deathvlei finns det träd som efter att de inte fick vatten torkade och dog. På grund av att det är så torrt i området så förmultnar inte dessa träd, utan de träd som ni ser på bilderna är c:a 900 år gamla. Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft National Park och har ni någon gång tänkt att resa till Namibia (vilket jag starkt rekommenderar) måste ni åka hit.

Förhållandena på morgonen var dock inte de bästa. Det blåste ganska rejält och vid gaten sa de att man inte betalade tillbaka några pengar. Det var sedan 63 km att åka in i parken innan vi nådde den första parkeringen som var avsedd för bilar med 2-hjulsdrift. Vi hade 4-hjulsdrift så vi tänkte att vi skulle fortsätta. Det var rejält dålig sikt på grund av all blåst. När vi hade börjat den sista 4 km turen till 4x4 parkeringen fanns det ingen möjlighet att vända. Vi såg en bil som hade kört fast i sanden och det var knappt att vi kunde ta oss fram. Full gas och "no return" med lite möda kom vi fram trots dålig sikt och riktigt tuff körning. På vissa ställen såg man knappt hjulspåren. Tänk er att köra bil på en sandstrand med lös sand. På hemvägen stannade vi vid Dune 45 som ligger 45 km från entrén till parken där klättrade vi upp på en av de höga dynerna och hoppade ner och sprang ut efter sidan trots att det blåste.

Så här var förhållandena innan vi kom fram till den lilla dalen vid Deathvlei.

Här kommer familjen Wincent till slut ut efter den tuffa bilkörningen. Som ni har sett på bilderna innan så hade vi två likadana bilar.