Det rullar på

Det har gått tre veckor sedan Stefan åkte till Sverige och jag har klarat av mer än halva tiden som jag ska vara själv med barnen. Vissa dagar är tuffare än andra och speciellt vardagarna är ganska hektiska med matlagning, läxläsning, hundpromenader, matinköp mm; vardag helt enkelt. Avslutningsaktiviteterna duggar tätt just nu och vi har redan klarat av skolkörernas avslutnings-konsert och avslutningsbanketten för de High School elever som deltagit i något skollag. Nu väntar avslutningsceremonier för killarna och Noah och Axel är bjudna till inte mindre än tre respektive fyra kalas och avskedsfester inom loppet av åtta dagar. Tyra är inne i en intensiv prov- och inlämningsperiod just nu. Hon satt och pluggade i princip hela dagen igår och har två tuffa veckor framför sig.

Axel och hans kompis efter skolkörernas avlsutningskonsert

Skolans nya idrottsanläggning invigdes för bara ett par månader sedan och här hölls banketten för att hedra skolans idrottare. Tyra har under året spelat i både basket- och softballaget.

Jag har haft problem med mitt knä ett tag efter att jag trampade snett när vi var i Rio i Nyår. In i det längsta har jag hoppats att jag ska bli bra igen, men insett att det inte kommer bli bättre av sig själv. Sjukvården i Brasilien (i alla fall den privata) är bra och jag genomgått flera undersökningar, samt röntgats och gjort magnetröntgen. Det visar sig att jag har en gammal skada, som visserligen går att operera, men tyvärr lyckas bara ca 60% av operationerna. Läkaren trodde att jag kunde uppnå rätt bra resultat med sjukgymnastik, så nu går jag till sjukgymnasten två gånger i veckan. Som om jag inte hade tillräckligt att göra, men jag har redan blivit bättre och tänker fortsätta tills jag åker till Sverige.

Fungerande sjukvård? Check!

Innan vi flyttade till Brasilien så gick vi en säkerhetskurs som bland annat behandlade första hjälpen och sjukvård. Viktigt naturligtvis. Vi fick rekommendationen att så snart vi kom på plats så skulle vi reka sjukhus och ha koll på vart vi skulle vända oss om olyckan var framme. Naturligtvis var det det första vi gjorde... not... I går var olyckan framme och Axel hade gjort sig illa i benet. Skolan ringde och ville skicka honom i en ambulans till sjukhuset eftersom han gjort sig illa i benet och de befarade ett brutet ben. Jag slängde mig i bilen och på grund av den normala tuffa trafiken och eftersom jag inte just då var i närheten av vår bil tog det en timme innan jag kom till skolan. Där väntade lågstadierektorn med två sjuksköterskor som finns på skolan och diverse annan personal. Efter en stunds fixande med försäkringar (samtal till Skottland) så fick vi klartecken på det närmaste sjukhuset (vilket också anses som ett av Sao Paulos bästa). Försäkringen måste vara knuten till sjukhuset med mindre att man själv blir betalningsskyldig. Skolan ringer efter en ambulans och man känner, yes detta kommer att gå bra...

Ambulansen kom och de paketerade Axels ben och pappa kände sig trygg. Jag följer sedan med i ambulansen som sätter på sirenerna (lite coolt är det faktiskt). Efter att jag nu kört i Sao Paulo ett par veckor har jag fått lite kläm på lokalisering, riktningar etc. döm av min förvåning när jag inser att ambulansen nog inte är på väg i rätt riktning. Jag frågar på min knackiga portugisiska om vi är på väg till Einstein-sjukhuset (hur svårt kan det vara för en ambulansförare att känna till det största sjukhuset i Sydamerika?) och han nickar. Jag börjar dock känna en viss tveksamhet då han stannar vi fyra tillfällen och frågar folk på gatan efter vägen. Helt klart är att han kör fel vid minst två tillfällen och får vända...

Till slut kommer vi fram och sjukhuset levererar förstklassig service. (Namnet Einstein förpliktigar verkligen). ... och Axel?? Jo då det var ingenting brutet, vilket röntgen visade. Troligtvis är det ett kraftigt slag på överbenet  som gör att han har svårt att stödja på det. Han fick ett rejält stödförband och ordinerades tio dagars försiktighet. 

Inlastning i ambulansen

Axel inpacketerad liggandes på båren...

Ingenting brutet... skönt!