Har funderat lite...

Vi har funderat lite på vad vi ska göra med bloggen när vi flyttar hem. Vi har nu haft den sedan september 2008. Tanken från början var att vi skulle skriva lite om vad vi fått uppleva samtidigt som det var ett sätt att hålla kontakten med alla vänner och kompisar och släkt i Sverige utan att behöva skriva samma mail om och om igen. Bloggen har visat sig vara en riktig hit och vi är så glada att det varit många som följt den. Som mest har vi haft över 175 unika besökare på en dag. Genom den statistiklänk som vi har, har vi även kunnat konstatera att början på veckan oftast är bättre än på helgen. Söndagskvällar brukar vara bra eftersom många sätter sig framför datorn i väntan på den kommande arbetsveckan. Det vi kommit överens om är att vi kör på fram till vi flyttar in i lägenheten i Sollentuna och att vi sedan får se. Det är naturligtvis mycket mer spännande för er att läsa om vårt vardagsliv i Sydafrika och de resor vi gjort än att läsa om vardagslivet i Sollentuna Centrum.

Det som jag personligen har tyckt varit roligt är all uppmuntran för de fotografier som vi tagit. Jag har därför startat en fotoblogg. Där kommer jag lägga ut lite bilder både från Afrika och andra platser som vi besökt genom åren. Jag är inget proffs men en glad amatör. Klart är att man blir glad när någon gillar det man gör. Jag har tidigare lagt upp lite bilder på Facebook, men genom detta så ger man även FB rätt att använda ens bilder, något som jag inte helt varit bekväm med. Den nya bloggen kommer inte att uppdateras lika frekvent när jag väl börjar jobba så passa på och lägg upp er som följare av bloggen som heter "Photos from all around".

Adressen är http://stefanzetterlind.blogspot.com och om ni klickar här så blir ni länkade direkt.

/Stefan

Om en månad

Idag är det exakt en månad kvar tills flyttfirman kommer och packar det vi ska ha med oss till Sverige. Det blir köksgeråd, leksaker, böcker, filmer, kläder och lite afrikanska saker, som vi samlat på oss de senaste 2,5 åren. Det känns inte som om vi har så mycket saker, men vi kommer säkert att bli förvånade över mängden när allt är färdigpackat. Vi tar nästan inte med oss några möbler, eftersom vi har lånat möbler av mitt företag och våra egna möbler är magasinerade i Sverige. De enda möblerna som får följa med hem är ett rottingsset, som vi har ute på verandan. Förhoppningsvis får detta plats på balkongen i nya lägenheten. Dynorna ska vi försöka att klä om innan vi åker hem.

Det är visserligen en månad kvar, men jag kan inte hjälpa att fundera över flytten och vad som måste göras. Jag har redan börjat gå igenom pappershögar och rensa i barnens rum och garderober.

Flyget hem till Sverige går den 13 juli (dvs om 6,5 veckor). De 2 sista veckorna kommer vi att bo på Guest House. Det känns rätt skönt att kunna avsluta med ett par veckor på Guest House, så att man inte håller på att "flyttstressa" in i det sista.

Karriärval...?

Jag funderar (fortfarande) på vad jag vill göra när vi flyttar hem och en del jobb ansökningar har skickats in men utan något tydligt napp ännu. Det kommer att lösa sig, men visst vore det skönt att få det klart. För barnen kan det vara lika, dvs att vilja veta vad man ska bli. Det kan vara jobbigt för en 5åring att inte fatta att Rom byggdes inte heller på en dag. Därför känns också vissa dagar bara tyngre än andra. Efter att Axel sett filmen August Rush var han helt övertygad om att han skulle bli musiker. På filmen tar en kille i en gitarr för första gången och naturligtvis har han en överförmåga att kunna spela och han hamnar som gatumusiker under en period i New York. Själfallet drar han in massor av pengar i lådan framför sig. Axel 5 år ser naturligtvis sin stora chans, tar Ivars Ukulele och går ut på gatan och ställer sig och spelar med en hatt framför sig. Föga oväntat blir det inga pengar i hatten, inga bilar som stannar utan bara åker förbi. Krossade drömmar om en önskan om att bli känd och tjäna grova pengar... ett av livets första bakslag...

Bättre gick det för syskonskaran ikväll på den informella judotävlingen som anordnades i närheten av skolan. Alla fick medalj (och då menar jag alla ;-). Den som imponerade mest på mig var Ivar som verkar hittat sin grej. I morgon är det lördag med tidig skridsko och i helgen åker Miriam till Sverige för ett par dagars arbete!

Här håller Ivar sin motståndare i ett järngrepp!

Guld till familjen Zetterlind!!!

/Stefan

Tillbaka i verkligheten

Efter många blogginlägg om Botswana och Namibia fick vi lite bloggtrötthet. Efter en veckas paus är vi nu igång igen. Idag är det helgdag i Sydafrika eftersom det är "Election Day" igen. Idag röstar men i de loka valen, vilket kan jämföras med våra komunala val. Det stora partiet i Sydafrika är ANC (African National Congress) som bland annat Mandela tillhör. Den nuvarande presidenten som ni ser på bilden ovan till höger heter Jacob Zuma. ANC har de senaste tiden haft motgångar trots att man egentligen är ohotade än så länge. Motgångar har varit i form av att man inte lyckats göra det bättre för de sämst ställda. Utmanarna till ANC är Democratic Aliance, DA och de lyckades till mångas förvåning i det senaste riksvalet vinna Kapstadsprovinsen. I Soweto finns det många som menar att politikerna skulle kunna göra så mycket mer, men som många vet så går förändringsarbete långsamt, på gott och ont. Det finns ju så oänligt många ändar att börja i och det går inte att bygga Rom på en dag. Men trots att missnöjet växer är man ändå lojala mot sina ledare i ANC. Det verkar ibland som om att anklagelser om mutor och ageranden i eget intresse bara rinner av människor. Man har helt enkelt nog med sin egen vardag.

I torsdags besökte vi åter Kliptown och Soweto. Denna gång hade vi köpt 28 vinterjackor, mösssor och vantar till flickorna samt hygienprodukter och underkläder. Genom vänner i Sverige kunde vi även lämna över en hel del svenska vinterkläder i ICA och IKEA kassar, tack Engbergs!

Behoven i Kliptown är stora och gatorna är i stort behov av underhåll, men vad ska man prioritera, vatten, avlopp, el, gator eller kanske matsubventioner?

Ivar fick ledigt från skolan och hjälpte till att bära in de nyinköpya vinterjackorna.

Välkommen!
Ivar på baksidan av det nybyggda flickanexet. Här ska de nu försöka bygga ytterligare ett rum för pojkar.
En av de frivilliga på SKY

Den långa vägen hem

Här kommer sista inlägget från vår resa genom Botswana, Zambia och Namibia.

Efter att vi varit i Sossusvlei och sanddynerna påbörjades resan hemmåt. Vi hade först tänkt att köra två dagar med långa sträckor men beslöt oss att dela upp resan och åka till Fish River Canyon som är en del av Ai Ais/Richtersveld Transfrontier National Park. Storleken på kanjonen är en het potatis och tvist råder mellan förespråkarna om Fish River eller Blyde River i Sydafrika är den som är störst efter Grand Canyon i USA. När vi var vid Fish River var det rejält torrt och lite vatten så jag får i alla fall hävda att Blyde River är betydligt vackrare (som partisk sydafrikan som man är...). Oavsett kanjonen så bodde vi på ett riktigt trevligt ställe som heter Cañon Lodge. De olika rummen är inkilade i berget och riktigt häftigt gjort. Från lodgen har man även en fantastisk utsikt med milsvid horisont. Solnedgången var fantastisk och hade vi inte haft problem under dagen med bensinbrist och punktering så hade vi säkert kunnat njuta mer av den kvällen då vi kom fram. I stället fick vi en rejält trevlig middag och en god natts sömn. Dagen efter tittade vi på kanjonen och sedan begav vi oss mot Upington och Sydafrika. Sista dagen reste vi de sista 800 km hem till Centurion, trötta men otroligt nöjda efter vår riktiga afrikaresa. Att resa i länderna i södra afrika är något som kan rekommenderas. Trygga länder med välordnad struktur. Lite äventyr ibland men det hör till. Vill ni ha tips i framtiden så hör av er!

Typiskt Namibiskt träd med en huskatt...

Ett av de ställena som vi kom till skulle enligt vår gps ha bränsle...en för bensin och en för disel, tyvärr var den slut och vi fick åka c:a 8-9 mil extra för att tanka. Det är stora avstånd i Namibia.

Solens första strålar bryter igenom på Cañon lodge. På lodgen hade de flera aktiviteter att erbjuda bland annat hästridning. På morgonen när jag var ute mötte jag hästarna nedan på en av vägarna som jag gick på, de fick ströva helt fritt.

Här är utsikten från den mest kända platsen i Fish River Canyon. Som ni ser var det rejält torrt.

Fantastiska klippformationer tornade upp sig.

Ett av husen på Cañon Lodge. De var alla specialdesignade för att anpassas till klippväggen de var bygda emot.

Här är familjen Wincents badrum, häftigt eller hur?

Det är vi som uppdaterar bloggen ;)

Sossusvlei Namibias gömda pärla...

Under resan var ett av delmålen Sossuvlei. Jag hade tidigare sett bilder från området och jag har sedan länge velat att komma dit. Sossusvlei är ett område med uttorkade sjöar i ett område med sanddyner. Vissa av dynerna är upp till 300-400 meter höga. Vlei direktöversatt från afrikaans betyder egentligen kärr. När sanddynerna flyttade på sig så torkades vissa av dessa sjöar ut och då bildades bland annat Deathvlei. I Deathvlei finns det träd som efter att de inte fick vatten torkade och dog. På grund av att det är så torrt i området så förmultnar inte dessa träd, utan de träd som ni ser på bilderna är c:a 900 år gamla. Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft National Park och har ni någon gång tänkt att resa till Namibia (vilket jag starkt rekommenderar) måste ni åka hit.

Förhållandena på morgonen var dock inte de bästa. Det blåste ganska rejält och vid gaten sa de att man inte betalade tillbaka några pengar. Det var sedan 63 km att åka in i parken innan vi nådde den första parkeringen som var avsedd för bilar med 2-hjulsdrift. Vi hade 4-hjulsdrift så vi tänkte att vi skulle fortsätta. Det var rejält dålig sikt på grund av all blåst. När vi hade börjat den sista 4 km turen till 4x4 parkeringen fanns det ingen möjlighet att vända. Vi såg en bil som hade kört fast i sanden och det var knappt att vi kunde ta oss fram. Full gas och "no return" med lite möda kom vi fram trots dålig sikt och riktigt tuff körning. På vissa ställen såg man knappt hjulspåren. Tänk er att köra bil på en sandstrand med lös sand. På hemvägen stannade vi vid Dune 45 som ligger 45 km från entrén till parken där klättrade vi upp på en av de höga dynerna och hoppade ner och sprang ut efter sidan trots att det blåste.

Så här var förhållandena innan vi kom fram till den lilla dalen vid Deathvlei.

Här kommer familjen Wincent till slut ut efter den tuffa bilkörningen. Som ni har sett på bilderna innan så hade vi två likadana bilar.

Kust och inland i Namibia

Efter att vi lämnade Etosha åkte vi till kusten och kom fram på eftermiddagen till Swakopmund. Staden är en mycket populär turistort för många, med aktiviteter som snowboarding på sand, kamelridning och flera vattensporter. På vägen dit mötte vi hur många bilar som helst som skulle hem till Windhoek efter påskledigheten. Swakopmund ligger vid atlantkusten och vattnet håller en stadiga 10-15 grader... Dagen i Swakopmund ägnades åt att strosa och kolla in statslivet och området kring piren nere vid havet. Kvällen avslutades med middag i fyrhuset som syns på bilden nedan. En ganska skön dag med inte så mycket bilåkande. Efter två nätter i Swakopmund begav vi oss söderut och in i landet. Denna dag var det rejäl ökenkörning på relativt bra grusvägar. Men 20-30 mil av oändliga horisonter tar sin lilla tid. Men det var en fantastisk upplevelse att bara få vara där. Med ett stopp i den på kartan relativt stora orten Solitaire (vilket visade sig vara helt fel) lyckades vi få de sista dropparna med diesel. Bensinen var slut sedan tidigare... Avståndet till nästa mack var en c:a 10-15 mil. På kvällen kom vi fram till Little Sossus lodge som var slutdestinationen för dagen.

Kaiser Willhelm Strasse i Swakopmund. Alla i affärerna talde hellre tyska än engelska, trots att engelska är det enda officiella språker i Namibia.

En pampig byggnad i centrala delarna av stan, kanske mer med medelhavsinfluens.

Någon hade satt ut en uppstoppad leopard i fönstret. Den enda som vi såg på hela resan. Men jag hade lovat familjen Wincent en så..uppdraget utfört...not!

Trots intensiva dagar med varandra tycker jag att det funkade jättebra att resa så långt, och barnen klarade det kanon. Ett stort plus även till familjen Wincent som stod ut med oss.

Fyrtornet i centrala Swakopmund. I fyrhuset precis brevid avnjöt vi kvällens middag.

Drömbilen...

Med stranden i sikte.. Närmare än så här kom vi inte ett dopp i atlanten. Det var alldeles för kallt.

Tur i oturen var att de två punkteringar som vi hade kom i när vi var i civilisationen... Att laga ett av däcket med pyspunka kostade 70 kr. Helt klart överkomligt.

Vid Namibias kuststräcka möter atlanten sandöken

Inlandets oändliga vägar av grus. Vissa sträckor kunde man gott hålla 120-130 km/ i timmen, men det fick man förståss inte ;)

Här ser ni en av Namibias baksidor. Detta är en Wheat Cricket en riktig plåga. I vissa områden kunde man knappt gå en 10-15 meter förrän man så en och vägarna var fulla av dem. Som tur är bits de inte utan är bara allmänt äckliga. 5-7 cm stora...

Solitaire, platsen som ger gestalt åt namnet (ensamhet). Vi lyckades få den sista diseln och en äkta rejäl bit av den tyska äppelpajen. Platsen var som en gammal station i mellanvästern i amerika. Något som i och för sig hela inlandet i Namibia påminde om i de orter man kom till, men med stark tysk prägel. En riktigt konstig blandning av olika influenser från olika kulturer.



En hel del gamla bilvrak var uppställda nästan som ett muséeum i Solitaire, väldigt fotogeniskt.


Framme efter en hel dag på grusvägar.