Namibia-Etosha

Efter Chobe gick resan in i Namibia och vi passerade gränsen utan större problem. Vägarna i både Botswana och Namibia är långa och raka. De båda länderna har c:a 1,7 miljoner invånare (kanske något fler i Namibia). Man satsar stora belopp av sin budget på utbildning, och i Botswana så mycket som 30 %. Man har långa vägar och budgeten räcker inte riktigt till att underhålla dem, men huvudvägarna är som regel asfalterade och i relativt gott skick. I Namibia blev det dock en hel del grusvägar i de södra delarna. Vi reste med två Hyundai Santa Febilar med 4-hjulsdrift, en nödvändighet på de mest utsatta vägarna i parkerna. Tack vare familjen Wincents generositet kunde ett av våra barn åka med dem, och vi "slapp" folkabussen.



När syd- och mellaneuropéer kommer till Sverige är det älgskyltar som eftertraktas. I Namibia och Botswana gick ellefanter och giraffer fritt på vägarna, ganska exotiskt faktiskt. I vissa städer gillade de heller inte folk som spelar trombone...

Så här nära hade vi till Angola, som syns på andra sidan vattnet... Bilden är tagen i en liten stad i norra Namibia, som heter Rundu.
En liten och tam Meerkat eller Surikat, som de även kallas. Jag fick en puss av den och den drog ner min läpp för att leta efter mat... Vi träffade på den när vi åt lunch i en "håla" som heter Otavi.
Vi bodde utanför Etosha nationalpark, på en gård som heter Vreugde Guest Farm. Jag misstänker att det betyder glädje på afrikaans. På gården hade de både nötdjur och får. Denna typ av får, som jag inte fick med mig namnet på, hade extra långa ben och liknade i mycket getter. Det kunde gå långa sträckor utan att bli trötta. Hunden levde med fåren, och trodde nog att den själv var ett får. Den fick inte komma in i huset som de andra hundarna på gården. Den fanns alltid med fåren och vaktade dem mot vildkatter, lodjur m.m. Familjen på gården var hur trevliga som helst och lagade kanongod mat. Mycket vilt såsom kudu, oryx och springbock.

Gissa vem den skyldige är?

Etosha är normalt en uttorkad saltsjö. Storleken på sjöbotten är c:a 13x5 mil. Namnen på två av entréerna till parken är Andersson gate och von Lindequist gate. Undra just om de är några gamla adepter till Carl von Linné som spökar? När vi besökte parken var sjön dock för ovanlighetens skull fylld med vatten, dock bara med ca 50 cm djup. Detta var tillräckligt för att vi inte skulle kunde åka ut på den. Det är här fråga om oändliga slätter och platt mark. När man åker omkring där inne finns det platser där man ser horisonten 360 grader runt omkring en. Ljuset är fantastiskt. Djurlivet är rikt och Namibias främsta.

Svartryggad sjakal.

En zebra som hånade oss...

Svårt att komma in i det gänget. Sociala djur som gillar att gosa helt enkelt...Det ska vara 4 st om jag inte missminner mig. Ni får själva räkna benen ;)

Oändliga mil i bil blir det, men så vackert...

Under regnperioden så kan det hända att öknen helt börjar blomstra. Vad vore livet utan vatten?

Lika här...vad skulle inte lite vatten göra för nytta på vår bil?

Den andra dagen såg vi två olika flockar med lejon. Lejon är ju nattdjur, och om man inte har tur ser man dem inte alls, eller som här där de är relativt dolda.

Oryx eller Gemsbock som den även kallas.

De särade benen är en förutsättning för giraffen att kunna dricka. Annars finns det risk för hjärnskador. Helt bekvämt ser det inte ut om man skall vara ärlig.

Pröva att böj på halsen så här om du kan. Du har lika många halskotor...7 st...

Inte förvånande kommer det fler bilder vad det lider. I nästa avsnitt på familjerna Zetterlind och Wincents afrikaresa får vi bekanta oss med Swakopmund...