Kust och inland i Namibia

Efter att vi lämnade Etosha åkte vi till kusten och kom fram på eftermiddagen till Swakopmund. Staden är en mycket populär turistort för många, med aktiviteter som snowboarding på sand, kamelridning och flera vattensporter. På vägen dit mötte vi hur många bilar som helst som skulle hem till Windhoek efter påskledigheten. Swakopmund ligger vid atlantkusten och vattnet håller en stadiga 10-15 grader... Dagen i Swakopmund ägnades åt att strosa och kolla in statslivet och området kring piren nere vid havet. Kvällen avslutades med middag i fyrhuset som syns på bilden nedan. En ganska skön dag med inte så mycket bilåkande. Efter två nätter i Swakopmund begav vi oss söderut och in i landet. Denna dag var det rejäl ökenkörning på relativt bra grusvägar. Men 20-30 mil av oändliga horisonter tar sin lilla tid. Men det var en fantastisk upplevelse att bara få vara där. Med ett stopp i den på kartan relativt stora orten Solitaire (vilket visade sig vara helt fel) lyckades vi få de sista dropparna med diesel. Bensinen var slut sedan tidigare... Avståndet till nästa mack var en c:a 10-15 mil. På kvällen kom vi fram till Little Sossus lodge som var slutdestinationen för dagen.

Kaiser Willhelm Strasse i Swakopmund. Alla i affärerna talde hellre tyska än engelska, trots att engelska är det enda officiella språker i Namibia.

En pampig byggnad i centrala delarna av stan, kanske mer med medelhavsinfluens.

Någon hade satt ut en uppstoppad leopard i fönstret. Den enda som vi såg på hela resan. Men jag hade lovat familjen Wincent en så..uppdraget utfört...not!

Trots intensiva dagar med varandra tycker jag att det funkade jättebra att resa så långt, och barnen klarade det kanon. Ett stort plus även till familjen Wincent som stod ut med oss.

Fyrtornet i centrala Swakopmund. I fyrhuset precis brevid avnjöt vi kvällens middag.

Drömbilen...

Med stranden i sikte.. Närmare än så här kom vi inte ett dopp i atlanten. Det var alldeles för kallt.

Tur i oturen var att de två punkteringar som vi hade kom i när vi var i civilisationen... Att laga ett av däcket med pyspunka kostade 70 kr. Helt klart överkomligt.

Vid Namibias kuststräcka möter atlanten sandöken

Inlandets oändliga vägar av grus. Vissa sträckor kunde man gott hålla 120-130 km/ i timmen, men det fick man förståss inte ;)

Här ser ni en av Namibias baksidor. Detta är en Wheat Cricket en riktig plåga. I vissa områden kunde man knappt gå en 10-15 meter förrän man så en och vägarna var fulla av dem. Som tur är bits de inte utan är bara allmänt äckliga. 5-7 cm stora...

Solitaire, platsen som ger gestalt åt namnet (ensamhet). Vi lyckades få den sista diseln och en äkta rejäl bit av den tyska äppelpajen. Platsen var som en gammal station i mellanvästern i amerika. Något som i och för sig hela inlandet i Namibia påminde om i de orter man kom till, men med stark tysk prägel. En riktigt konstig blandning av olika influenser från olika kulturer.



En hel del gamla bilvrak var uppställda nästan som ett muséeum i Solitaire, väldigt fotogeniskt.


Framme efter en hel dag på grusvägar.