Joburg, en kanondag i Sydafrikas största stad

Miriam, Tyra och Ivar startade dagen tidigt med skridskoåkning i Kolonade norr om Pretoria. Ivar och Miriam började nämligen i skridskoskola och Tyra har fått sitt första helgjobb som assistent på skridskoskolan och hon tjänar 20 rand i timmen.... Efter detta spenderades lördagen tillsammans med familjen Spolander som bor i Johannesburgs norra förorter. Dagen började med en fantastisk frukost hos Per och Madelene varefter vi åkte in till Johannesburgs Down Town. Johannesburg kallas i folkmun endera Joburg eller Jozie. Efter att vi åkt runt i området tog vi oss in i Carlton Centre och tog hissen upp 50 våningar till det som är Afrikas högsta byggnad. Utsikten var fantastisk och man fick en god överblick. Centrala delarna i Johannesburg är mycket nedgånget och under kvälls- och nattetid även farligt. Därför har många företag lämnat och flyttat till de rika norra förorterna. Helt klart var att det inte var många vita i området förutom en del turister. Efter Carlton Centre åkte vi till Fordsburg och de indiska kvarteren där vi bjöds på en liten marknad och orientaliska kulinariteter i form av gatukäk av anorlunda slag. Efter en eftermiddagsfika med frukt hos Spolanders åkte vi sedan till Brightwater Commons ett supertrevligt område med flera affärer och restauranger. Vi avslutade dagen med mat på en grekisk restaurang där man för 7 rand kunde krossa porslin på golvet...

Tyra och Noah vid panoramafönstret 223 m i Carlton Centre

Gänget utom Per som höll i kameran (tack för det)

En slags dessert som var rejält sötsliskig, på marknaden i Fordsburg

Män talar mat...

Sydafrika kallas för regnbågsnationen och kulturskillnaderna är verkligen stora.

Mycket folk och kommers i Fordsburg

Per och Micke på verandan mellan down town och Brightwater Commons

Det är inte för sent, nu fler bilder

Än är det inte för sent att bidra med hjälp till de brand-drabbade barnen på SKY. Med ditt bidrag kan barnen få det bättre. Läs om branden på http://zetterlind.blogspot.com/2011/01/snalla-hjalp-till.html. Har du möjlighet att hjälpa till maila Miriam på myralo70@gmail.com så översänder vi kontonummer. Insamlingen har fått en kanonstart och flera har hört av sig för att bidra men mer hjälp behövs! Tack för att Du gör skillnad!

Personliga föremål har förstörts och de är i stort behov av hjälp...

Camilla tillsammans med en av eldsjälarna på SKY som hjälper till i köket. Ungdomscentrets samlade bibliotek, det största i Kliptown med 45 000 invånare

Flickorna sovrum

Besök på 23 Santa Monica, lejon och grottor

Livet som hemmapappa är hårt. I tisdags hämtade jag Micke på flygplatsen som för första gången i sitt liv besäker Afrika. Han kommer att stanna i två veckor och det gäller att försöka hinna med både vardag och sightseeing under den tiden. På måndag startar vi tidigt och gör en femdagars resa då vi bland annat ska köra från norra änden av Krugerparken till södra änden. Det är en dröm som jag har haft och vi kommer bland annat att sova tre nätter inne i parken.

.

Idag hade vi lite försmak på upplevelser då vi besökte Kalkstensgrottan och Världsnaturarvet Sterkontein som också kallas Mänsklighetens vagga. Där har man hittat benrester av skellet som lär vara upp emot 3,4 miljoner år gamla. På hemvägen passerade vi lejonparken, och naturligtvis var det svårt att inte köra förbi och hälsa på de söta lejonungarna. Än en gång biten av lejon överlevde jag!

Nedgången till grottsystemet i Sterkfontein

Kalkstenen bildar spännande formationer från taket

Ett rejält stort grottsystem

En lugn dag på jobbet som lejonunge
.

Close Encounter

Inte syskonkärlek men väl två lejonungar som kelar med varandra

Fotoögonblick

En vildhund "Wild Dog", detta djur är det som står närmast att bli utrotat i Afrika...

Plötsligt en dag så händer det

Ni som har följt bloggen vet att vi har försökt förlänga våra uppehållstillstånd sedan i augusti förra året. Först hade vi tänkt att förlänga till slutet av 2011, men konsulten som anlitades trodde det skulle bli svårt för mig som ekonom att få arbetstillstånd. Fram tills nu har jag haft ett så kallat intercompany transfer, som går ut den 15 februari. När vi sedan bestämde oss för att flytta hem i juli, har vi ansökt om ett 6-månaders uppehållstillstånd.

Vi har fyllt i massor av blanketter och skickat in intyg i 2 omgångar. Förra veckan ringde konsulten och sa att det var dags för oss att göra läkarundersökning samt lungröntgen. Och igår blev vi ombedda att omedelbart komma in med våra pass och ansökningshandlingar i original, annars skulle vi inte ha våra tillstånd till den 15:e februari. Tänk att det kan ta så många månader och helt plötsligt måste passen in bums! Nu är i alla fall passen inlämnade och någon gång nästa vecka ska vi få våra nya uppehållstillstånd, jag vågar knappt tro på det än.
Miriam

Status????

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8426351.ab

Hittade denna artikel i Aftonbladet idag om att det är status med 4 barn!! Jag tror att den som har skrivit denna artikel inte har varit hemma hos en 4-barnsfamilj, speciellt inte på morgnarna eller när 4-barnsfamiljen ska åka iväg någonstans.

Det senaste dygnet har kännts allt annat än idyllisk och statusfylld hemma hos Zetterlinds. Det började med att Noah tappade Ivars Nintento DS, så att det gick sönder, sedan ägnade Stefan och jag ca en halvtimme åt att försöka hitta Noahs badmössa och imorse var Ivars judodräkt borta.. Droppen var nog ändå när Axel undrade varför han alltid fick samma mat i lunchlådan (han har gått i skolan i 8 dagar). Och jag som verkligen har ansträngt mig för att variera luncherna, köpt termosmugg till nudlar, chili m m.

Det statusfyllda består kanske i att livet blir lite mer komplicerat och lite dyrare med 4 barn. Familjebiljetter avser nästan alltid familjer med 2 barn, (någon enstaka gång 3 barn) och familjerum för 6 personer finns inte. Och sedan är det det här med bilen...

Sol och regn om vartannat

Nu har det snart gått en vecka sedan Estaten där vi bor var översvämmad. Förhoppningsvis går vi mot torrare tider, men det kommer fortfarande minst en regnskur om dagen och vissa delar av landet är fortfarande hårt drabbade. Antalaet dödsfall har nu stigit till 70 personer.

Högsommaren varar normalt mellan december och februari, men än så länge har vi inte haft så många riktigt soliga, varma dagar. I dag kunde vi i alla fall tillbringa ett par timmar på förmiddagen vid poolen innan det kom en liten regnskur.

Igår hade vi besök av svenska kompisar, familjen Spolander, från Johannesburg, vilket var jättetrevligt. Vi planerar att träffas igen nästa lördag och åka in till centrala Johannesburg. Visst har vi varit inne i Johannesburg förut, men då har vi mest kört genom staden, och inte med "lokala guider". På tisdag kommer Micke Heimdahl på besök i 2 veckor, så det passar ju bra med ett litet stadsbesök.

Det är ingen vanlig dag

Nej det är ingen vanlig dag för det är pappas födelsedag hurra ,hurra ,hurra!
Grattis på födelsedagen pappa .
Hoppas du har en bra dag och att du gillar dina nya golf prylar.
Önskar Tyra ,Ivar,Noah ,Axel Mamma hälsar också!!!
P.S : Det ska bli gott att grilla i kväll!!!
/Tyra

Tack!

Flera har hört av sig om att bidra och det är glädjande. Jag kommer att maila er alla och vidarebefordra bankdetaljer. Jag avvaktar fortfarande besked om var behoven är störst från SKY (Soweto Kliptown Youth).

För er som ännu inte hunnit att höra av er till mig skicka ett mail till mig på stefan.zetterlind@gmail.com så vet jag att ni är intresserade av att hjälpa till.

Stort Tack!

/Stefan

Snälla hjälp till!

Idag var jag åter i Soweto och Kliptown som är den fattigaste delen av Soweto. Jag har tidigare skrivit om ungdomscentret http://zetterlind.blogspot.com/2010/10/soweto-kliptown.html i oktober förra året och http://zetterlind.blogspot.com/2010/11/soweto-south-western-townships.html. I förra veckan väcktes flickorna av att det brann i det rum där jag beskrev att det fanns 6 sängar som 25 flickor delade på. Helt mirakulöst nog klarade sig samtliga flickor utan allvarliga skador. Katastrofalt nog blev de materiella skadorna än större som ni kan se på bilderna. Nedan ser ni hur det såg ut i oktober så ni kan förstå att ungdomscentret är i stort behov av hjälp just nu. Idag lämnade vi madrasser, filtar, handdukar och kläder till flickorna men behovet är hur stort som helst. Självklart finns inga försäkringar och stödet från stat eller kommun är obefintligt.

Inte bara det att byggnaden brann ned, även flickornas personliga saker och kläder och skoluniformer. Utan skoluniform vägras barnen att få gå till skolan (vilket de motsägelsefullt är skyldiga till enligt lagen). När vi kom till ungdomscentret idag var det fyra barn som inte hade uniform och som inte varit i skolan sedan branden. Så det första vi gjorde var att vi tog dessa barn till uniformsshopen och ekiperade dem. En liten insats kanske, men så viktig för dem. Detta tryggade deras skolgång den kommande tiden. Snart kommer listor på "stationary" som de ska ha med sig till skolan, dvs pennor papper och matriel...

I angränsning till flickornas sovsal fanns även ungdomscentrets bibliotek, vilket var långt ifrån stort, men ändå 1000-tals böcker. Detta blev totalt rökskadat och många av de böcker som fannas där är förstörda, vilket framgår av bilderna nedan. Där finns också en bild på hur det såg ut i oktober och resultatet efter förödelsen. Många av de fönster som fannas där har spruckit och saknas, och snart är vintern på väg.

Nu finns det chans för DIG att hjälpa till. Kontakta mig och jag ska skicka dig mitt kontonummer i Sverige. Ditt bidrag kan vara en 100-lapp eller hur stort som helst. Jag lovar att varenda öre kommer att komma till nytta och DU kommer få en redovisning av vad ditt bidrag har lett till. Snälla var inte passiv utan hjälp till även om du är långt bort! Snacka med kompisar, arbetsplatser eller grupper i kyrkan!

.

Ovan:Flickornas rum, samma hörn, innan och efter branden. Här bodde 25 barn...

Nedan: Biblioteket och lässalen både innan och efter.

Tusentals böcker, mycket förstört av endera rök eller vatten.

Flickornas kläder låg utspridda och förstörda. Knappt något har gått att rädda.

Inte mycket till släckningshjälp fanns att tillgå

Skolarbeten och sysselsättningsmaterial förstört

Fyra riktigt glada barn med sina nya skoluniformer

.

Totalt bor 65 barn på ungdomscentret, många med svåra hemförhållanden, allt från att sakna ekonomiska medel till att våld och övergrepp förekommer i familjerna.

"All the flowers of tomorrow are the seeds of today"

Vad har vi i lunchlådorna?

Den gångna helgen har varit ganska lugn, vädret har skiftat mellan sol och regn, så det varit svårt att planera utomhusaktiviteter. Vi hade besök igår kväll, men annars har vi mest tagit det lugnt.

Skolan mjukstartade förra veckan, nästa vecka kommer de att sluta minst en timme senare eftersom idrotten och alla frivilliga aktiviteter börjar då. Det tar lite tid att komma in i rutinerna, göra lunchlådor och att komma ihåg allt barnen ska ha med sig till skolan, vem som har simning vilken dag m m. Nu när alla 4 ska iväg till skolan är morgnarna lite hektiska....

Barnen får ingen lunch i skolan, istället gör vi iordning en liten matsäck till dem. Vi fick en fråga förra veckan vad vi stoppar i lunchväskorna. Det är inte helt enkelt, men vi försöker att variera oss mellan smörgåsar, samosas (som trekantiga vårrullar), pannkakor, biltong (torkat kött, sydafrikansk specialitet), yoghurt, müslibars plus lite frukt och grönsaker. Har ni några bra tips, så tas dessa tacksamt emot (barnen har ej möjlighet att värma upp maten)!

Tillbaka på banan

Då var det dags för årets första golfrunda. I ärlighetens namn gick det inte direkt jättbra men det öppnar för bättre resultat framöver. Mitt officiella handicap har nu vandrat från 36 till 21. Jag spelade senast 30 november och innan dess någon gång i september så det har inte varit mycket golfande den senaste tiden. Helt klart något att jobba på. En ny klubba att spela in sig på har införskaffats för att öka motivationen. (Golf ÄR en materialsport, helt klart)

En upptäckt gjordes i går på skolan. Ivar hade fått instruktioner om att han skulle ha med sig 8 tennisbollar till klassen när skolan startade. Instruktionen uppgav även att det skulle finnas ett hål på 3*3 cm i varje boll. Klart man undrade över den pedagogiska infallsvinkeln på detta eftersom man nu skulle inköpa 8 tennisbollar och sedan skära hål i dem...( som sportälskare var det inte helt roligt att ta fram kniven...) Det visade sig att bollarna alls inte skulle användas i undervisningen utan som möbeltassar till bänkarna och stolarna i klassrummet... klart man blir tokig. Ni som läst inlägget senast om avgifterna och utläggen förstår den frustration man kände när man såg detta. En ren kapitalförstöring bara för att en lärare tycker att det skrammlar om bänkar och stolar i klassrummet...

/Stefan

Axel: - Noah det är vår dag idag...

...och vissst är det det. Idag var det dags för den nu traditionella skolstartsbilden. I dag börjar Noah och Axel i förskoleklass och stolta som aldrig förr fick de nu äntligen sätta på sig sina skoluniformer för första gången. Att få upp dem ur sängen var inga problem och det var första morgonen på länge som det inte var något smågnabb, utan att allt flöt smidigt! Miriam och barnen har ägnat flera kvällar åt att märka kläder och pennor, sudd linjaler muggar och pappersnäsdukspaket med mycket mera. Själv har jag varit runt i bokhandlar och affärer för att kunna pricka av allt som skulle inköpas i enlighet med skolans alla listor. Vi uppskattar att vi köpt saker till barnen för över 6000 kr och då har Ivar inte fått några nya uniformskläder utan han kan ha sina gamla. Att ha barn i skolan i Sydafrika är inte helt billigt. Lägg där till att Miriams företag betalar skolavgiften på över 16 000 i månaden för alla barn. Visserligen en privat skola men även vissa statliga skolor tar ut avgifter för att få verksamheten att gå ihop. Helt klart är att många av de fattigaste i townshipen och även andra har svårt att få ihop till skoluniformer, avgifter och allt som ska fixas till skolstarten samtidigt som det är en lagstadgad rätt att alla ska gå i skolan, vilket i och för sig är självklart tycker jag.

Nu har jag i alla fall återfått min frihet och huset är tomt. Nu ska jag sträcka ut mig på soffan och kanske gå och slå lite golf på driving ranchen i eftermiddag! Skönt att det blivit vardag :)

/Stefan

.

Alla barnen med ryggsäckar, lunchväskor och de obligatoriska hattarna.

Hur känns det?

Det är många som frågar om vi ser fram emot att flytta hem. För att vara ärlig känner jag mig rätt kluven. Vi trivs alla bra i Sydafrika och vi har haft mycket tid för varandra och kunnat resa och upptäcka landet. Klimatet är helt suveränt (förutom några ruskiga vintermånader) och vi har haft ett väldigt bekvämt liv med städhjälp och trädgårdsskötare.

Flytten till Sverige känns lite skrämmande. Vi har inte bott i Stockholmsområdet på 10 år och vi ska tränga ihop oss i en liten fyra. Dessutom är det svenska vädret (i ärlighetens namn) ganska bedrövligt och den svenska vardagsstressen känns inte heller så lockande. Sedan oroar vi oss också för att vi ska hitta rätt skolor till barnen.

Å andra sidan, har var tillvaro här i Sydafrika kännts lite temporär. Det ska bli kul att kunna inreda en egen lägenhet med sina egna möbler och saker och att bo närmare släkt och vänner. Dessutom har många av de vänner vi fått här redan flyttat härifrån eller kommer att flytta det närmaste halvåret.

Första helgen på en månad

som vi är hemma i Centurion, och det känns väldigt skönt! Visst har det varit roligt att vara i Sverige och sedan Durban, men det känns alltid bra att komma hem när man varit borta ett tag. Och hemma är där man har de mesta av sina saker. Vi har inga stora planer för helgen, Ivar och jag har varit på bio och sett Narnia (Tyra och Stefan ska gå ikväll) och imorgon kommer en kollega med familj på frukost.

I övrigt ägnar vi rätt mycket tid just nu åt att förbereda inför skolstarten på onsdag. Barnen har fått långa listor med saker, som måste införskaffas inför skolstarten. Det handlar om allt från skoluniformen till skolmaterial, skolväskor, badkläder, vattenflaskor, förkläden, näsdukar och flytande tvål. Jag tror att vi hitills har lagt ut nästan 6000 Rand och då har vi inte köpt ett enda nytt uniformsplagg till Ivar. Nu återstår bara ett par saker och sedan ska ALLT märkas. Varenda plagg och varje penna ska märkas, och det tar lite tid!

Regn och mera regn

De senaste veckorna har det regnat ovanligt mycket i vissa delar av Sydafrika. Vi är visserligen mitt inne i regnperioden, vilket brukar innebära åskoväder och regn på kvällar och nätter, men nu har det regnat flera dagar i sträck. Regnet har lett till kraftiga översvämningar, tusentals människor har blivit hemlösa och 5 personer rapporteras ha omkommit. Jag vill inte ens tänka på hur det är att bo i ett plåtskjul när det regnar som värst.

Idag har det inte regnat än, så förhoppningsvis går vi mot torrare väder. Efter jobbet idag tog jag en promenad på golfbanan (denna har varit stängd för golfspelande flera dagar) och tog dessa bilder.
/Miriam

Lesotho

På vägen hem från Durban passade vi på att göra en övernattning i konungariket Lesotho, som ligger som en enklav i Sydafrika. Det är en av Afrikas minsta länder, med en befolkning på knappt 2 miljoner invånare. Landet är bergigt och besitter en av södra Afrikas enda skidbacke.

Landet ser verkligen helt annorlunda ut än Sydafrika, det var otroligt grönt och kulligt. Människorna försörjer sig i huvudsak på jordbruk, fårskötsel och som gruvarbetare. Det är ett fattigt land, men vi såg nästan inga plåtskjul och många glada människor vinkade efter vägen.

Vi bodde på Maliba Lodge http://www.maliba-lodge.com/, som låg väldigt vackert och utsikten från den stora verandan var helt enastående. Tyvärr drogs helhetsintrycket ner av att maten var i sämsta laget vid detta tillfälle.

Utsikten från verandan ut mot dalgången där lodgen ligger. Nedan lite bilder från Maliba Lodge








Vägen till Lodgen var jättebra ända till de sista 2 km då vägen var växlande bergig, lerig och översvämmad på på grund av det myckna regnandet.

En klassisk Lesotho outfit. Yllefilt, mössa och normalt sett även skaftstövlar i gummi.

Närmaste besinstation


Rikligt med vatten kom ned från bergen bakom varenda buske.

.

På vägen hem (fortfarande i Lesotho) besökte vi ett ställe där det enligt utsaga skulle finnas en fossil eller ett avtryck från en dinosaurie. När vi kom fram visade det sig dock att floden var så fylld av vatten ett det inte gick att "se" avtrycket. Barnen tyckte att det var spännande och Noah lyckades ramla när vi gick över bäcken och blötte ner sig helt. Huruvida om det verkligen var ett dinosauriespår och om nu dinosarna har funnits (Jakob B den du!) fick vi vi inte svar på denna dag heller, men en trevlig upplevelse var det att möta den lokala befolkningen som var otroligt trevliga och vänliga.

Noah innan han ramlade i bäcken och blötte ner sig!

Troligtvis ett spår av en mino och inte en dino

Många barn kom och var intresserade av besöket.

Här skulle fotspåret enligt guiden finnas. När man stoppade ner handen kunde man känna gropar och man fick använda fantasin för att förstå att det var det lända tretåiga spåret.

Tyra och Filip

Axel med en av guiderna

En typisk Lesothohydda med grästak. Detta var det lilla muséum som byborna byggt och där man sålde avtryck från spåret samt lite lokalt hantverk. Här fanns även ett litet bibliotek om dinosaurier bestående av diverse barnböcker och skrifter på en liten hylla. Klart var att byborna var väldigt stolta över sin turistattraktion!