Sossusvlei Namibias gömda pärla...

Under resan var ett av delmålen Sossuvlei. Jag hade tidigare sett bilder från området och jag har sedan länge velat att komma dit. Sossusvlei är ett område med uttorkade sjöar i ett område med sanddyner. Vissa av dynerna är upp till 300-400 meter höga. Vlei direktöversatt från afrikaans betyder egentligen kärr. När sanddynerna flyttade på sig så torkades vissa av dessa sjöar ut och då bildades bland annat Deathvlei. I Deathvlei finns det träd som efter att de inte fick vatten torkade och dog. På grund av att det är så torrt i området så förmultnar inte dessa träd, utan de träd som ni ser på bilderna är c:a 900 år gamla. Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft National Park och har ni någon gång tänkt att resa till Namibia (vilket jag starkt rekommenderar) måste ni åka hit.

Förhållandena på morgonen var dock inte de bästa. Det blåste ganska rejält och vid gaten sa de att man inte betalade tillbaka några pengar. Det var sedan 63 km att åka in i parken innan vi nådde den första parkeringen som var avsedd för bilar med 2-hjulsdrift. Vi hade 4-hjulsdrift så vi tänkte att vi skulle fortsätta. Det var rejält dålig sikt på grund av all blåst. När vi hade börjat den sista 4 km turen till 4x4 parkeringen fanns det ingen möjlighet att vända. Vi såg en bil som hade kört fast i sanden och det var knappt att vi kunde ta oss fram. Full gas och "no return" med lite möda kom vi fram trots dålig sikt och riktigt tuff körning. På vissa ställen såg man knappt hjulspåren. Tänk er att köra bil på en sandstrand med lös sand. På hemvägen stannade vi vid Dune 45 som ligger 45 km från entrén till parken där klättrade vi upp på en av de höga dynerna och hoppade ner och sprang ut efter sidan trots att det blåste.

Så här var förhållandena innan vi kom fram till den lilla dalen vid Deathvlei.

Här kommer familjen Wincent till slut ut efter den tuffa bilkörningen. Som ni har sett på bilderna innan så hade vi två likadana bilar.

Kust och inland i Namibia

Efter att vi lämnade Etosha åkte vi till kusten och kom fram på eftermiddagen till Swakopmund. Staden är en mycket populär turistort för många, med aktiviteter som snowboarding på sand, kamelridning och flera vattensporter. På vägen dit mötte vi hur många bilar som helst som skulle hem till Windhoek efter påskledigheten. Swakopmund ligger vid atlantkusten och vattnet håller en stadiga 10-15 grader... Dagen i Swakopmund ägnades åt att strosa och kolla in statslivet och området kring piren nere vid havet. Kvällen avslutades med middag i fyrhuset som syns på bilden nedan. En ganska skön dag med inte så mycket bilåkande. Efter två nätter i Swakopmund begav vi oss söderut och in i landet. Denna dag var det rejäl ökenkörning på relativt bra grusvägar. Men 20-30 mil av oändliga horisonter tar sin lilla tid. Men det var en fantastisk upplevelse att bara få vara där. Med ett stopp i den på kartan relativt stora orten Solitaire (vilket visade sig vara helt fel) lyckades vi få de sista dropparna med diesel. Bensinen var slut sedan tidigare... Avståndet till nästa mack var en c:a 10-15 mil. På kvällen kom vi fram till Little Sossus lodge som var slutdestinationen för dagen.

Kaiser Willhelm Strasse i Swakopmund. Alla i affärerna talde hellre tyska än engelska, trots att engelska är det enda officiella språker i Namibia.

En pampig byggnad i centrala delarna av stan, kanske mer med medelhavsinfluens.

Någon hade satt ut en uppstoppad leopard i fönstret. Den enda som vi såg på hela resan. Men jag hade lovat familjen Wincent en så..uppdraget utfört...not!

Trots intensiva dagar med varandra tycker jag att det funkade jättebra att resa så långt, och barnen klarade det kanon. Ett stort plus även till familjen Wincent som stod ut med oss.

Fyrtornet i centrala Swakopmund. I fyrhuset precis brevid avnjöt vi kvällens middag.

Drömbilen...

Med stranden i sikte.. Närmare än så här kom vi inte ett dopp i atlanten. Det var alldeles för kallt.

Tur i oturen var att de två punkteringar som vi hade kom i när vi var i civilisationen... Att laga ett av däcket med pyspunka kostade 70 kr. Helt klart överkomligt.

Vid Namibias kuststräcka möter atlanten sandöken

Inlandets oändliga vägar av grus. Vissa sträckor kunde man gott hålla 120-130 km/ i timmen, men det fick man förståss inte ;)

Här ser ni en av Namibias baksidor. Detta är en Wheat Cricket en riktig plåga. I vissa områden kunde man knappt gå en 10-15 meter förrän man så en och vägarna var fulla av dem. Som tur är bits de inte utan är bara allmänt äckliga. 5-7 cm stora...

Solitaire, platsen som ger gestalt åt namnet (ensamhet). Vi lyckades få den sista diseln och en äkta rejäl bit av den tyska äppelpajen. Platsen var som en gammal station i mellanvästern i amerika. Något som i och för sig hela inlandet i Namibia påminde om i de orter man kom till, men med stark tysk prägel. En riktigt konstig blandning av olika influenser från olika kulturer.



En hel del gamla bilvrak var uppställda nästan som ett muséeum i Solitaire, väldigt fotogeniskt.


Framme efter en hel dag på grusvägar.

Namibia-Etosha

Efter Chobe gick resan in i Namibia och vi passerade gränsen utan större problem. Vägarna i både Botswana och Namibia är långa och raka. De båda länderna har c:a 1,7 miljoner invånare (kanske något fler i Namibia). Man satsar stora belopp av sin budget på utbildning, och i Botswana så mycket som 30 %. Man har långa vägar och budgeten räcker inte riktigt till att underhålla dem, men huvudvägarna är som regel asfalterade och i relativt gott skick. I Namibia blev det dock en hel del grusvägar i de södra delarna. Vi reste med två Hyundai Santa Febilar med 4-hjulsdrift, en nödvändighet på de mest utsatta vägarna i parkerna. Tack vare familjen Wincents generositet kunde ett av våra barn åka med dem, och vi "slapp" folkabussen.



När syd- och mellaneuropéer kommer till Sverige är det älgskyltar som eftertraktas. I Namibia och Botswana gick ellefanter och giraffer fritt på vägarna, ganska exotiskt faktiskt. I vissa städer gillade de heller inte folk som spelar trombone...

Så här nära hade vi till Angola, som syns på andra sidan vattnet... Bilden är tagen i en liten stad i norra Namibia, som heter Rundu.
En liten och tam Meerkat eller Surikat, som de även kallas. Jag fick en puss av den och den drog ner min läpp för att leta efter mat... Vi träffade på den när vi åt lunch i en "håla" som heter Otavi.
Vi bodde utanför Etosha nationalpark, på en gård som heter Vreugde Guest Farm. Jag misstänker att det betyder glädje på afrikaans. På gården hade de både nötdjur och får. Denna typ av får, som jag inte fick med mig namnet på, hade extra långa ben och liknade i mycket getter. Det kunde gå långa sträckor utan att bli trötta. Hunden levde med fåren, och trodde nog att den själv var ett får. Den fick inte komma in i huset som de andra hundarna på gården. Den fanns alltid med fåren och vaktade dem mot vildkatter, lodjur m.m. Familjen på gården var hur trevliga som helst och lagade kanongod mat. Mycket vilt såsom kudu, oryx och springbock.

Gissa vem den skyldige är?

Etosha är normalt en uttorkad saltsjö. Storleken på sjöbotten är c:a 13x5 mil. Namnen på två av entréerna till parken är Andersson gate och von Lindequist gate. Undra just om de är några gamla adepter till Carl von Linné som spökar? När vi besökte parken var sjön dock för ovanlighetens skull fylld med vatten, dock bara med ca 50 cm djup. Detta var tillräckligt för att vi inte skulle kunde åka ut på den. Det är här fråga om oändliga slätter och platt mark. När man åker omkring där inne finns det platser där man ser horisonten 360 grader runt omkring en. Ljuset är fantastiskt. Djurlivet är rikt och Namibias främsta.

Svartryggad sjakal.

En zebra som hånade oss...

Svårt att komma in i det gänget. Sociala djur som gillar att gosa helt enkelt...Det ska vara 4 st om jag inte missminner mig. Ni får själva räkna benen ;)

Oändliga mil i bil blir det, men så vackert...

Under regnperioden så kan det hända att öknen helt börjar blomstra. Vad vore livet utan vatten?

Lika här...vad skulle inte lite vatten göra för nytta på vår bil?

Den andra dagen såg vi två olika flockar med lejon. Lejon är ju nattdjur, och om man inte har tur ser man dem inte alls, eller som här där de är relativt dolda.

Oryx eller Gemsbock som den även kallas.

De särade benen är en förutsättning för giraffen att kunna dricka. Annars finns det risk för hjärnskador. Helt bekvämt ser det inte ut om man skall vara ärlig.

Pröva att böj på halsen så här om du kan. Du har lika många halskotor...7 st...

Inte förvånande kommer det fler bilder vad det lider. I nästa avsnitt på familjerna Zetterlind och Wincents afrikaresa får vi bekanta oss med Swakopmund...