Tacksamma

Ibland, eller ganska ofta, blir det inte alltid som man har tänkt sig. För snart tre veckor sedan, natten mellan den 27 och 28 oktober väcktes vi vid 4-tiden på morgonen av våra gäster från Sverige. Sömndruckna och utan att riktigt förstå vad de sa blev vi snart varse om att det brann 4 våningar ovanför oss. Vi bor på den 20 våningen och avståndet upp till 24 och 25 våningen som är topplägenheten är inte så jättelångt. Våra två äldsta Tyra och Ivar var inte hemma utan sov hos kompisar. Eftersom vi hade besök från Sverige var vi ändå 9 personer i lägenheten. Trots att elden härjade ovanför våra huvuden måste man ändå säga att evakueringen med barnen gick kontrollerat. Jag har ofta funderat på vad är det jag ska ta med mig om det brinner (och om jag hinner). Vi hade våra dokument och pass samlade på ett ställe. De handlingarna och kreditkorten kändes som det viktigaste. Barnen tog sina datorer och jag min kamera. Det var inte tal om något mer. På vägen ned för de 20 våningarna mötte vi brandkåren som kom med tung utrustning för att utföra sitt uppdrag som rökdykare. Det var då det slog oss att inget brandlarm hade gått som vi hade hört och ingen av vakterna i huset hade ringt och försöka väcka oss. Det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Så här i efteråt och med facit i hand finns det många saker som vi är tacksamma för och som har fått sin förklaring. Jag tror egentligen inte på slumpen utan på att vi haft ett högre beskydd. Hur kan man annars förklara att vi inte fick lägenheten på 23:e våningen som det var tänkt för ett år sedan? Det var lägenheten under där det brann. I dag är den vatten- och rökskadad och renoveringen kommer att ta bra mycket längre än de 2-3 månaderna vi fick bo på hotell för ett år sedan. Hur kommer det sig att våra kompisar precis hade kommit från Sverige som var jetlaggade och vaknade för att kunna väcka oss eftersom klockan var 7-8 på morgonen i Sverige? Att sedan familjen som besökte oss var tvungna att stanna en vecka extra när vi bodde i Sydafrika pga. av askmolnet från vulkanutbrottet på Island gör att vi blir lite tveksamma att bjuda in dem igen ;) Vi hoppas att ni familjen Liljeblad inte fick hela er semester förstörda utan att ni kunde njuta lite av det fantastiska land som Brasilien ändå är. Till sist, vilken tillfällighet är det att vi lärt känna en familj i grannfastigheten, som vi även träffade i Sverige i somras när de var på semester? Den familjen sms:ade och frågade hur det gick när vi stod på gatan och tittade upp mot de våningar högst upp, som vi det laget stod i full brand och egentligen inte visste vart vi skulle ta vägen. De bjöd hem oss och våra gäster och öppnade sitt hem för mitt i natten. Slumpen? Det har jag svårt att tro. I en svårt och jobbig situation, inte minst för barnen, har vi haft lugnet och tryggheten att detta kommer att ordna sig. Det tackar jag Gud för.

I dag nästan tre veckor senare fick vi flytta tillbaka hem till lägenheten. Vi har fått bra stöd från företaget som Miriam jobbar för och vi kommer få våra utlägg täckta av försäkringsbolagen. Fantastisk många vänner har hört av sig och erbjudit sin hjälp både här i Brasilien och från Sverige. Vi är så tacksamma! Men mest av allt är vi tacksamma för att det inte började brinna i någon av de 19 våningarna under oss och att ingen i fastigheten kom till skada.  Slumpen? Det tror inte jag.
/Stefan

Bild tagen från grannfastigheten

 Vy upp mot fastigheten från en närbelägen gata.

Bild från Globo, en av Brasiliens största TV-kanaler. Lägenheten som brann. 

 Bild från Globo.

Bild från en barnens klasskompisar som bor i närheten. Vår lägenhet är den inringade.

Vår i Brasilien

Otroligt vad tiden försvinner fort och det har gått flera månader sedan vårt förra inlägg... Jag vet knappt var jag ska börja. Det kanske får blir flera inlägg för att komma ikapp.

Vi fick ett par härliga veckor i Sverige, där vi båda hann jobba, träffa släkt och vänner, äta massor med god svensk mat, tillbringa tid i Sollentuna och Blekinge samt en riktig bra semestervecka på Västkusten (Göteborg och Smögen). Den 3:e augusti landade vi åter i Brasilien och barnen fick åka direkt till skolan samma morgon. Lite i kämpigaste laget, men vi var lite sent ute med att boka biljetter så då fick det bli så. Sedan dess har livet rullat på i ungefär samma tempo och nu är vi redan
inne i oktober!

 Killarna på väg till kusinens studentmottagning

 Axel med kusinbarnet Vincent

Tyra på bal med sin gamla klass

 Härliga Smögen

 Ett besök i Tanumshede hann vi också med

Något vi verkligen saknar i Brasilien

Jag har hunnit med två jobbresor till Sverige sedan augusti och Stefan jobbar med en utredning för Socialdepartementet. Noah och Axel har börjat i Middle School, Ivar i High School och Tyra har börjat IB-programmet, vilket inneburit nya rutiner och nya aktiviteter för alla barnen. Bland annat har Noah och Axel börjat spela trumpet på skoltid. De har beginning band ungefär varannan dag 1,5 timmar plus krav på individuell övningstid. Vi är nog alla positivt överraskade hur snabbt de har utvecklats. Tyra har fortsatt att spela basket och det går riktigt bra för henne och skollaget, bl a deltog laget i en turnering i huvudstaden Brasilia för ett par veckor sedan och hennes lag vann turneringen.

 Nelzon har tillbringat sommaren har tillbringat sommaren hos en annan svensk familj, som har två egna hundar. Han har haft det riktigt bra, men vi saknade honom massor och återseendet var kärt

Vädret då? Vi svenskar är ju otroligt fixerade på att det ska vara bra väder. Här i Brasilien är det vår och jämfört med förra året är det betydligt varmare. Vädret går lite upp och ner och det regnar i perioder, men vi har redan haft flera dagar med temperaturer runt 30 grader.

Vi har redan hunnit med en del helgresor (bilder kommer i ett senare inlägg) och ser fram emot några härliga resor under de närmaste 2 månaderna. Vi ser också fram emot ett besök från Sverige under höstlovet, så det kommer att bli en riktigt bra vår (höst) i Brasilien.

Det rullar på

Det har gått tre veckor sedan Stefan åkte till Sverige och jag har klarat av mer än halva tiden som jag ska vara själv med barnen. Vissa dagar är tuffare än andra och speciellt vardagarna är ganska hektiska med matlagning, läxläsning, hundpromenader, matinköp mm; vardag helt enkelt. Avslutningsaktiviteterna duggar tätt just nu och vi har redan klarat av skolkörernas avslutnings-konsert och avslutningsbanketten för de High School elever som deltagit i något skollag. Nu väntar avslutningsceremonier för killarna och Noah och Axel är bjudna till inte mindre än tre respektive fyra kalas och avskedsfester inom loppet av åtta dagar. Tyra är inne i en intensiv prov- och inlämningsperiod just nu. Hon satt och pluggade i princip hela dagen igår och har två tuffa veckor framför sig.

Axel och hans kompis efter skolkörernas avlsutningskonsert

Skolans nya idrottsanläggning invigdes för bara ett par månader sedan och här hölls banketten för att hedra skolans idrottare. Tyra har under året spelat i både basket- och softballaget.

Jag har haft problem med mitt knä ett tag efter att jag trampade snett när vi var i Rio i Nyår. In i det längsta har jag hoppats att jag ska bli bra igen, men insett att det inte kommer bli bättre av sig själv. Sjukvården i Brasilien (i alla fall den privata) är bra och jag genomgått flera undersökningar, samt röntgats och gjort magnetröntgen. Det visar sig att jag har en gammal skada, som visserligen går att operera, men tyvärr lyckas bara ca 60% av operationerna. Läkaren trodde att jag kunde uppnå rätt bra resultat med sjukgymnastik, så nu går jag till sjukgymnasten två gånger i veckan. Som om jag inte hade tillräckligt att göra, men jag har redan blivit bättre och tänker fortsätta tills jag åker till Sverige.

På väg

När jag skriver det här har Stefan påbörjat sin långa flygresa till Sverige. Han ska åka hem och arbeta ca 2 månader innan vi får semester tillsammans. Barnen åker hem om drygt 5 veckor och jag får vänta ett par veckor till efter det. Just nu känns det väldigt långt till dess, men jag hoppas att tiden kommer att gå fort.


Barnen har börjat räkna ner tiden och ser väldigt mycket fram emot att få åka hem till Sverige. Själv tycker jag att hemlängtan oftast är som värst runt jul och maj månad. Maj i Sverige brukar vara så fin och det händer väldigt mycket roligt, precis som runt jul.

Någon som inte gillar när resväskorna åker fram är Nelzon. Han har varit låg hela dagen idag, det är precis som om han vet att han inte kommer träffa sin husse på tre månader.


De senaste veckorna har vi försökt att vara sociala. Vi har haft besök av en annan svensk familj, som bor ett par timmars bilresa från São Paulo. Tillsammans besökte vi bland annat São Paulos akvarium, där bilderna nedan är tagna. Akvariet är stort och här fanns inte bara en mängd olika fiskar, utan även reptiler och andra djur som kängurur, pingviner och två isbjörnar. Akvariet var stort och välskott, det enda jag inte gillade var isbjörnarna och deras inhängnad.


Vi har även försökt att träffa en del andra vänner och framförallt de familjer, som kommer att flytta från São Paulo i juni. En av de största nackdelarna med expatlivet är just alla avskeden.

Sweet 16!

Helt ofattbart, men idag fyller denna smarta och roliga tjej 16 år.

Grattis finaste, bästa Tyra!!

Tänk att jag haft förmånen att få vara din mamma i 16 år. Jag är otroligt stolt över dig och jag är övertygad om att du kommer att lyckas med allt du företar dig!

Tyvärr är Tyra inte hemma på sin födelsedag. Hon har varit bortrest på sportturnering med skolans softballslag sedan i onsdags eftermiddag Varje termin möts de amerikanska skolorna på en 4 dagars turnering på en lägergård. Tyra åkte på denna turnering i höstas med basketlaget (det är olika idrotter på höst- och vårtermin) och hon tyckte det var en ljuspunkt under en tid hon längtade väldigt mycket hem till Sverige. Därför ville hon gärna åka även på denna turnering trots att den infaller under hennes födelsedag. Vi saknar dig idag, men hoppas att du har det bra och ser fram emot att fira dig på söndag!

Den 21 april är en helgdag i Brasilien, så även om vi inte kan fira Tyra idag, får vi njuta av en ledig dag. Idag är det Tiradentes och dagen firas till minne av Joaquim Jose da Silva Xavier, som var en  revolutionär som kämpade för Brasiliens självständighet i slutet av 1700-talet. Han var tandläkare till yrket och avrättades efter att han tog på sig skulden för ett planerat uppror (därav namnet Tiradentes).

Foz do Iguaçu - Påsk 2017

Under påsken besökte vi, tillsammans med några andra svenska familjer, Foz do Iguaçu och dess vattenfall Cataratas do Iguaçu. Fallen är ett världsnaturarv och ligger vid gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay. Eftersom det är ett gränsområde är det inte ovanligt att man ser fallen på två dagar. Vi började med den brasilianska sidan första dagen och den argentinska den andra. Det är naturligtvis svårt (och man kanske inte ska) jämföra vattenfall runt om i världen. Men fallen är högre än Niagara fallen och bredare än Viktoriafallen, och ska man tro vissa källor så är det världens största vattenfallsystem (omkring 270 vattenfall). Ni som är sifferintresserade får helt enkelt googla och bilda er en egen uppfattning. Oavsett är det en häftig upplevelse att stå precis på kanten och se dessa vattenmassor dundra ned. Framför allt är det storslagna vyer som präglar hela landskapsbilden. Världsklass helt enkelt. Den argentinska sidan har flest vattenfall 80% och den brasilianska har resten. Paraguay har inte någon del av själva fallen utan möter upp nedströms. De bästa vyerna sammantaget tyckte jag var från den brasilianska sidan medan man kom närmast det största fallet "Djävulsgapet" från den argentiska sidan.

Nu lite om baksidan. Vi var vid fallen under påsktiden. Som ni kan se på bilderna nedan var det rejält mycket folk. Om ni någon gång överväger att resa till fallen så försök att planera ert besök mitt i veckan eller i vart fall inte under en storhelg. Vi fick berättat att den brasilianska sidan var ett halvdagsbesök och den argentinska sidan ett besök som skulle ta något längre tid bland annat på grund av gränsövergången. Eftersom vi fick köa på båda sidorna hann vi inte riktigt med alla kringaktiviteter som fanns runt fallen. Bland annat kan man åka RIB-båtar in i dalgången där fallen kommer ned, det finns även alternativa vandringsleder efter fallen och en fågelpark på brasilianska sidan.

Bilder från Brasilien:

Man bussades genom nationalparken fram till fallen. En för Brasilien mycket effektiv organisation.

Välbesökt... se bryggan ute i fallen.

Bilder från den argentiska sidan:

Vid rastplatserna fanns det gott om nyfikna Näsbjörnar. Tyvärr ibland lite för nyfikna och intresserade av att få äta turisternas mat.

Tåg på den argentinska sidan genom nationalparken fram till fallen.

Även välbesökt på den argentinska sidan.

Djävulsgapet

Sent på söndagskvällen landade vi hemma i São Paulo.

Bilen i Brasilien

Först vill jag gratulera Miriam på hennes födelsedag. Hon kommer att firas ordentligt och vi reser på torsdag till Foz do Iguaçu. Bilen på bilden kom till oss i går och är inte hennes födelsedagspresent, men den kom till oss så lägligt att den kan ses som en present. Historien om den hittar du nedan :)

Brasilien är ett land där infrasturkturen har stor utvecklingspotetial, om vi ska vara snälla. I avsaknad av bra lokaltrafik, bussar, tunnelbana och tåg måste man förlita sig till att åka bil. Nu är man inte ensam om att åka bil heller i en 20-miljonersstad även om långt ifrån alla har möjlighet/råd att ha bil.

Hur som helst har turerna varit många om vilken bil vi ska ha och när vi ska få den. Eftersom Miriam är en av de första på plats har det inte upparbetats några rutiner för detta ännu från företagets sida. Åsikter i Brasilien generellt om vad som är säkert och bästa valet av bil är lika många som antalet bilmärken. Vissa menar att det bästa är att ha en skottsäkerbil med tonade rutor medan andra menar att det bästa är att ha en liten brassebil som inte sticker ut och som försvinner i mängden. Oavsett har vi resonerat att det viktig för oss är att ha en bil där alla får plats och att vi ska kunna lasta mer än några mjuka väskor i bakluckan i ett minimalt utrymme. Eftersom vi har fyra barn som under åren vi bor i Brasilien kommer att växa till sig, funkar det inte med små säten i bakluckn som man fäller upp. Vidare har vi naturligtvis premierat airbags och säkerheten när vi har letat bil.

Ett problem har varit att det finns en uppsjö av bilar licenstillverkade i Brasilien, men där man har svagare motorer pga skatteregler, sämre med säkerheten och airbags för att hålla ned kostnaderna osv. Det har lett till att vi tittat på i huvudsak imporerade bilar. Som vi skrivit om tidigre är allt importerat dyrt, så när vi väl hittade en bil som vi kunde tänka oss visade det sig att självrisken låg på 8000 R$ vilket är c:a 24 000 sek. Här ska noteras att det inte utifrån svenska förhållanden är några speciella bilar, men som i Brasilien betraktas som lyxbilar. Till slut hittade vi en Hyundai Santa Fe med bra benutrymme och hyggligt utrymme att sätta en väska eller två i bak, en helt ok bil. När processen i företaget var klart och godkänt, kunde bilen äntligen betalas.

Vi hade helst velat ha en svart bil, eftersom det var det vi hade hemma och vi gillar svarta bilar. Tyvärr fanns inte den färgen att tillgå utan det blev en vit i stället. Innan leverans hörde dock bilhandlaren av sig och sa att han hittat en svart likadan som den vita vi beställt, toppen, vi tar den sa vi. Ytterligare någon dag senare härde säljaren av sig. Nu var det problem med att företaget som Miriam jobbar för inte finns registrerat i delstaten São Paulo utan i Brasilia, huvudstaden. Då kan man inte köpa bil här, trots att det är samma land... Nåväl, den processen var redan i gång med att registrera ett företag och kunde påskyndas och blev klart någon vecka senare. Nu äntligen skulle bilen bli vår, trodde vi... Efter ett nytt samtal från den besvärade försäljaren visar det sig att den svarta bilen, som han så skickligt hade hittat, vid leverans till bilfirman visade sig vara silverfärgad... fel i registret, typiskt. Ja, ja då tar vi väl den vita bilen som vi hade bestämt oss för i stället. Nja, så enkelt var inte det utan nu hade den bilen sålts och den redan pressade bilfölsäljaren var nu än mer pressad...

Nåväl vi är inte kinkiga så vi tittade på bilen och sa att det går bra med en silverfärgad bil, bara vi får en bil!!!

I förra veckan fick Miriam ett sms att bilen skulle bli klar under fredagen. Glatt svarade hon direkt toppen. när kan vi komma och hämta den? Ångerfullt hörde bilförsäljaren av sig och sa att det nog inte gick eftersom den först måste registreras för att erhålla registreringsskyltar och papper. Nu fick vi istället en tid på måndag förmiddag kl 10.30. Efter ytterligare sms korrespondens fick jag sedan komma och hämta bilen vid 13.00 tiden eftersom det naturligtvis inte var klart med registreringen.

Vi har nu bott i Brasilien i snart 9 månader, efter tre hyrbilar och mängder av taxiresor är vi nu innehavare av en egen bil. Snart åker vi hem till Sverige på sommarlov, då kommer den få vila i vårt garage under ett par veckors tid på en av våra fem garageplatser...